Den allra första gången som jag hörde talas om Aspire för 2,5 år sen var min reaktion inte så positiv… Tyckte att det lät helt sjukt att tömma sin mage! Det är ju bulimi! ja fast i kontrollerad form då..
Hörde inte så mycket mer och tänkte inte heller mer på den saken…
Syrran hade tröttnat helt på sin situation med övervikt och alla hinder som kom med den och hade planerat att göra en GBP (gastric bypass) och jag var med henne genom alla möten med läkare och infomöten. Lät ju ganska drastiskt men jag förstår helt att det är sista utvägen för många. Alla möten gick bra och hon blev godkänd för ett ingrepp och väntade på inskrivningstiden då någon på mitt jobb fastade för att få en peg insatt..
Personen i fråga var mycket öppen med vad hon skulle göra och förklarade hur allt skulle gå till och att det var ett försök med 50 personer som skulle få testa denna nya behandling mot övervikt. Tänkte direkt på syrran och fick ett telefonnummer till sjuksköterskan B. Gick hem och tog mod till mig och ringde syrran.. innan jag sa något så bad jag om förlåtelse för att jag visste att hon bestämt sig för gbp:n. sen berättade jag om aspire och gav henne numret till B med orden: Det låter så jäkla bra att jag hade kunnat göra det själv!
Syrran ringde, gick dit och skrev in sig! Ringde hem till mig på fredag eftermiddagen och meddelade glatt att hon fixat en tid till mig med… redan på måndagen!!
Gissa om det var ångestfyllt? Jo… det var det. Hade inte alls haft tanken på att åtgärda mitt problem med övervikt. Eller jo förresten, den tanken fanns konstant i mitt huvud. Sjukligt konstant! Men tanken på ett kirurgiskt ingrepp fanns inte. Detta klara jag själv var mitt motto!
Helgen gick.. jag våndades på jobbet. Ingen att ventilera det med, jag till och med drömde mardrömmar om det! Fasta, jag fasta! 800 kcal om dagen i 4 veckor! Klarar jag det.? Svälja slangen och sätta in en peg? jag som tycker om att äta… god mat.. Gärna ett glas vin.. klarar jag det?
Jag hade nog innerst inne bestämt mig redan när jag fick telefonsamtalet av syrran men det behövde mogna lite i huvudet. Fick ett otroligt stöd av min underbara man som hela tiden stöttat och hejat på! Utan hans omtanke och stöd hade jag nog inte vågat. När jag vacklade i mitt beslut var det han som övertalade mig att fortsätta.
Jag gick på läkarmötet och vägde in mig och skrev på papperna som intygade att jag godkänner studien och fick en starttid för fastan.
12/6 och ingreppet skulle ske den 10/7. Jag skulle fasta över midsommar, min pappas 65 årsdag och mitt barns 5års dag. Men midsommar kommer en gång om året så vad gör det om jag missade denna? Pappa och mitt barn, fyller år nästa år också!
Fastan gick galant! Första 3-5 dagarna var lite jobbiga men sen gick det av bara farten. Tillslut nöjde man sig med sina soppor och barer och var mätt efter. Det absolut svåraste var nog att lära sig dricka mycket vatten. Jag dricker väldigt dåligt och har haft vätskebrist många gånger då jag knappt tagit mig ur sängen. Men helt plötsligt blev det nödvändigt att dricka vatten. Dels för att stilla hungern men också för att få i sig tillräckligt under fastan.
Förträngde faktumet att jag fastade för att få en peg insatt. Ville inte tänka på det. Det är inte jag! Jag ber aldrig om hjälp. Jag klarar allt själv! Men någon gång i livet måste man stanna upp och erkänna för sig själv att nu har det gått för långt.. sträck ut din hand så är det alltid någon som tar den….
Tillsammans med mig och min syster skrev även min bror och svägerska in sig i denna studie, vilket gjorde det mycket lättare för mig! Nästan hela min familj! Vilket team vi är! Vi startade fastan på samma datum, vilket gjorde alla festligheter mycket lättare. Nu var vi fyra st. som inte fick äta på alla högtider. Vi gnolade ihop lite andra festligheter med våra dieter. Vi smög in lite jordgubbar och vattenmelon när alla åt tårta och gotter.
10 juli närmade sig med stormsteg och vips så var dagen här! Upprymd och skitnervös inledde jag dagen med lite vatten och kaffe. Jag skulle få min peg insatt kl 13. Syrran skulle få sin kl 11, jag kl 13, min svägerska kl 15 och min brorsa kl 16!! Vilken familjedag!!! Normala familjer åker till Kolmården eller Liseberg… vi åker in till kirurgen och sätter in var sin peg.
Jag hämtar min syrra och kör henne in till kirurgen och drar själv in till stan och akut shoppar lite kläder för att skingra nervositeten. Åker därefter hem till min bror och sätter mig för att prata lite och fördriva tiden tills min tur. Ganska nervösa är vi hela gänget och drar morbida skämt för att lätta upp stämningen lite.. funkar så där.
Får skjuts av min brorson som får agera fyllechaffis åt oss alla då vi inte får köra bil efter, Vi fick någon medicin som gjorde oss rejält lulliga och villiga. Kliver in i väntrummet och sätter mig och bläddrar i en tidning. Inte för att jag ser eller bryr mig vad det står.. ville mest se upptagen ut. Då kommer B in från korridoren och stannar upp när hon ser mig. Hej! Hojtar hon glatt, du kan komma med mig in!
Sååå nervös! Trodde jag skulle få sitta en stund till men lika bra att ta tjuren vid hornen! Känner mig omtöcknad när jag kommer fram till själva rummet där allt skulle hända. Hälsar på alla och kan bara urskilja Ina och kirurgen HF. Innan jag går in möter jag syrran i korridoren och hon ser hyfsat pigg ut och jag får se hennes peg och hon bedyrar att det var helt ok!
Jag sätter mig på britsen och det kryllar av folk (säkert bara jag som uppfattar det så) och jag försöker sortera ansiktena som omger mig. Träffar M som presenterar sig som I's man. Jag säger att jag är sjukt nervös. jag känner att jag darrar och har svårt att hålla mina händer stilla när M drar upp sin tröja och visar sin peg. Klart! Då känner jag ju igen honom.. har sett bilder innan och efter hans resan med aspire. Helt fantastiskt! B sätter nålen och jag får skön medicin av M. Jag blir lugn och snurrig. Känner mig helt trygg och blir ombedd att lägga mig på sidan. Helt plötsligt får jag något i munnen att bita i.. Sen känner jag något som förs in i munnen och ner i halsen. Inte en jätteskön känsla men det gör inte ont. Bara fruktansvärt obehagligt. Jag har ingen tidsuppfattning och minns bara vissa saker. Jag minns att I höll min hand hårt och sa till mig hela tiden att andas.. jag vill minnas att jag försökte skaka på huvudet och jag tänkte: jag tänker inte andas!! Jag minns hur jag klöktes.. stora massiva klökningar! Någon säger till mig att lägga mig på rygg.. jag lyder… hade nog gjort vad som helst i det läget, var helt borta. Minns inte när dom gör hålet, eller när snöret åkte genom halsen…inte ens när pegen drogs igenom halsen med snöret.. då var jag någon annanstans. Däremot ser jag bilden hur någon drar förtvivlat i ett snöre som kommer ut ur magen och jag känner att det drar i magen tills det ploppar till lite och jag hör någon säga: nu är det klart!
Jag andas ut och öppnar ögonen och sätter mig upp.. kommer inte ihåg allt här heller men jag får hjälp av I att gå tvärs över korridoren för att lägga mig på en brits. Jag har inte särskilt ont… än.
När I gått ut ur rummet kikar jag under rocken och får se min lilla peg med en disksvamp runt! Ja… skönt att ha en i reserv om den hemma skulle försvinna. Försök nummer 20 kommer in (jag är nr 19) och ska få sin peg, lika nervös som jag kan jag tippa och jag bedyrar från min lilla bädd att det var ingenting att sätta in den! Gick hur bra som helst… det gjorde det ju på sätt och vis =)
Jag tackar för all varm omtanke och profession från teamet och beger mig ut till väntrummet där brorsan, svägerskan och fyllechaffisen väntar. Känner mig hyfsat pigg fortfarande och pratar ett par ord med de mina innan jag och chaffisen beger oss arm i arm till apoteket. Får mina tabletter och skjutsas hem av brorsonen. (skulle aldrig tagit mig hem utan honom)
Hungrig och lättad över att allt är över lagar jag till mig en kopp kaffe, en chokladmousse (fasta i ännu en vecka), vatten och värktabletter. Reser mig upp och ner ett par gånger ur soffan och märker tillslut att det tar stopp! Bedövningen hade släppt. Det gjorde så djuriskt ont! Var inte alls förberedd på att det kunde göra så ont. Att det skulle göra ont visste jag… i upp till en vecka skulle man räkna med att ha ont. Men så ont!? Jodå.. så ont kunde man ha. Hela bålen var som om den vore manglad av en truck. Kunde inte ta ett djupt andetag och jag började få panik. Nådde inte mina värktabletter som låg en halv meter ifrån mig. Min man och barn var inte hemma och det skulle dröja en timme till innan dom var hemma. Kunde inte tänka klart och jag började hyperventilera. Jag tog min telefon och jag hade två alternativ i mitt huvud: 1. ring en ambulans, 2. Ring min coach (som även gått igenom samma ingrepp)
Det blev alternativ nummer 2… tur var ju det, dom hade nog skrattat gott på ambulansen. Lotta (som min coach heter) förstod direkt att jag hade panik och hyperventilerade (kan bero på att jag grät hämningslöst) och hon pratade lugnt och sakligt tills jag hade lugnat mig så pass att jag kunde förflytta mig till mina tabletter och hittat ett bra läge. Jag tackade för mig och insåg hur roligt det måste sett ut.. jag, som alltid har kontroll (tycker jag) lämnar helt min självkontroll och släpper alla spärrar.. det var ganska skönt faktiskt.. vet inte när jag gjorde det sist.
//fia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar